Jag överväger just nu att söka jobb i Stockholm. Det är något jag aldrig har gett mig på förut så det ska på sätt och vis bli lite spännande. Varför vet jag inte däremot. Genom åren har jag sökt jobb på så vitt skilda, geografiskt och väsensmässigt, orter som Överkalix, London och Jakarta. Med gott resultat dessutom vill jag gärna tillägga. Men det är ändå något som gör att jobbsökande i Stockholm känns speciellt och laddat för mig. Det är mycket möjligt att alltihop är någon form av hjärnspöke. Den saken kan inte på något sätt uteslutas. Men varifrån kommer det i så fall. Jag har svårt att fullt ut förstå den saken. I vanliga fall brukar jag inte vara särskilt hämmad och räddhågsen av mig. Det har jag aldrig varit. Alltså stämmer det här överens med min övriga karaktär och personlighet. Men egentligen är det inte någon större mening att hålla och teoretisera om saken längre. Det är som det är.

Jag behöver en plan. En livsplan. Min gamla verkar inte riktigt fungerar som det är tänkt nämligen. Det tog allt ett tag komma fram till den insikten, kanske alltför länge. Jag hoppas verkligen inte det. Det vore alltför jobbigt ifall det var så. Jag orkar inte med en sådan sak. På samma sätt som jag inte skulle orka med att designa barnkläder just nu, fast den saken behöver jag antagligen inte oroa mig för särskilt mycket just nu direkt. Men ändå, det skadar ju inte att vara förberedd för alla eventualiteter. Inte på något sätt alls. Tänk bara så mycket jobbiga grejer som kunde ha undvikits eller fått betydligt värre konsekvenser ifall folk bara tänkt efter lite i förväg och en vettig plan. Finanskriser, terrordåd och en massa annat obehagligt hade troligtvis kunnat avvärjas. Men så blev det förstås inte, i vanlig ordning. Tråkigt nog får man räkna med det, att om det värsta kan hända så händer det förr eller senare.